8 april
0kommentarer
Det jobbiga är att M aldrig är här när jag behöver honom.
Hans försök till tröst är att han snart är hemma.
Men han åker ju sen igen.
Och jag känner inte att jag behöver honom så mycket de dagarna han är hemma,
kanske för att jag hela tiden försöker vara så perfekt och låta honom ha sitt liv då.
Det värsta är att jag vet att jag snart ger upp.
Det är så mycket lättare med någon i närheten.
Och jag vet ju att det kommer gå åt helvete - kanske för att jag inte tror på någonting i längden
och jag vet ju att om jag gör så att det går åt helvete så kommer jag bara ångra mig sen.
Ta mig bort, ge mig några glas för mycket och låt mig få gråta ut allt en stund.
Och låt mig få göra dumma grejer som jag kan glömma sen.
Bara så att jag slipper.
De som åker till landet på somrarna.
Står där med ett glas vin och lyssnar på Ulf Lundell
och känner sig fria.
För det finns ju ingen telefon eller något sådant som stör, ni vet.
Ja fy fan.
Sen när de kommer hem från semstern så sitter de där och pratar om att de vill tillbaka till landet, tillbaka till friheten.
ni fattar.
Kommentera