hela livet var ett disco
0kommentarer
flunsan i min kropp, det kanske är svinis, men om det vet vi ingenting.
det lyssnas på markus krunegård och jag skulle helst av allt bara vilja gråta just nu, jag vet inte den egentligen anledningen riktigt, allt det onda i min kropp eller allt det onda i mitt huvud, alla tankar som får mig att vilja slå sönder huvudet mot bordskanten.
jag tänker på M, hur det hade kunnat vara nu, om jag inte hade gett upp. tänker också på hur det hade kunnat vara hela den här tiden, hur det i slutändan kanske hade blivit sämre, hur jag kanske inte hade blivit frisk. samtidigt kan jag känna en saknad - "man saknar allt som man inte har kvar".
och jag tänker på andra m, hur det hade kunnat vara om jag hade vågat släppa taget just då, världen hade kanske varit ljusare - å andra sidan så hade stunden med M kanske aldrig varit då, så ja, det är svårt att sitta och fundera på sånt här, för man kommer aldrig fram till det man vill, för det är så jävla komplicerat.
Jag tänker tillbaka på förra sommaren, hur fin den var, när jag och M var själva i en vecka, och det var som om att man kunde känna hur livet skulle kunna bli, hur fint vi kunde komma att ha det. det är det som gör att jag känner sorgen och saknaden.
jag har analyserat det här fram och tillbaka, och jag tror ändå att det var meningen att det skulle bli såhär på något sätt, jag är nu nästan frisk, något jag inte i min vildaste fantasi hade trott skulle hända, och jag tror inte att det hade kunnat bli så när det var vi, det hade aldrig gått när jag hela tiden fick ha dåligt samvete för att det verkade som om att det var en ursäkt från min sida.
Jag skyller på febern, det är mina vakna feberdrömmar som spökar.
så får det vara.
och jag kan berätta om sjukdomen, den som jag numera är nästan frisk från, hur jag på någon månad har gått från att ha 26 på mina skattningar till att nu ha 3.
dagen jag såg det var den lyckligaste och finaste på länge.
Kommentera